I våra städer och stadsdelar formas vår gemensamma identitet och känsla av tillhörighet. Det är i de offentliga utrymmena där vi rör oss dagligen som vi verkligen upplever vår stad och interagerar med vårt närsamhälle. I dessa utrymmen finner vi också en unik möjlighet att uppmuntra delaktighet och stärka demokratin. En kraftfull metod för att uppnå detta är genom gatukonst och graffiti. Genom lagligt genomförda workshops och evenemang som låter deltagare arbeta med dessa konstformer, ger vi människor chansen att aktivt forma och äga sina stadsdelar. Detta kommer inte bara resultera i en vacker stad med gemensamt skapade offentliga utsmyckningar utan även en ökad känslan av delaktighet.
Gatukonst och graffiti: mer än bara konst
Gatukonst och graffiti har utvecklats från att vara subkulturer till att bli en del av det urbana landskapets identitet. De är mer än bara målningar på väggar; de är uttryck för känslor, budskap och samhällsfrågor. Dessa konstformer har en förmåga att nå en bred publik och skapa diskussioner. De kan vara politiska, poetiska, eller rent av humoristiska, men de engagerar alltid betraktaren och väcker tankar.
Delaktighet genom praktisk erfarenhet
Lagligt genomförda workshops och evenemang som erbjuder människor möjligheten att prova på gatukonst och graffiti ger en känsla av delaktighet som är svår att uppnå på andra sätt. Erfarenheter har visat att när individer aktivt deltar i skapandet av offentlig konst, utvecklar de en starkare koppling till sina närsamhällen.
Genom att fysiskt bidra till att försköna stadsmiljön och göra den mer uttrycksfull, börjar människor uppleva en ägarskapskänsla över de platser de bebor. Detta leder till ökad respekt för det offentliga rummet och minskad tendens att skada eller vandalisera det.
Det kan därför vara intressant att uppmärksamma de rum som unga själva skapar för att diskutera och engagera sig politiskt för egna syften. En framträdande arena för politisk artikulering och identitetsskapande i förortsområdena är ”urban kultur”, konstformer som kretsar runt hiphop, poesi, rap, dans och graffiti.
Citat under rubriken ”Nya rum för deltagande” på sida 6 i Så kan medborgardialoger fördjupa demokratin, Rapportering av forskningsstöd 2014, MUCF.
Gatukonst som verktyg för samhällsengagemang
Möjligheten att delta i gatukonst och graffiti ger människor en röst i formandet av sitt närområde. Det blir ett uttryck för individens och samhällets behov, visioner och åsikter.
Engagemanget ökar i närsamhället när invånarna upplever att de kan påverka det fysiska utseendet och kulturen i sina stadsdelar. Genom att konsekvent involvera samhället i beslutsfattandet om gatukonstprojekt och muralmålningar, kan stadsplanerare och myndigheter stärka det lokala demokratiska engagemanget och öka delaktigheten.
Avslutande tankar
Gatukonst och graffiti, när de används som verktyg för delaktighet och engagemang, har potentialen att förvandla våra stadsdelar och stärka demokratin. Genom att låta människor aktivt delta i skapandet av sitt närsamhälle skapar vi inte bara fysisk skönhet, utan också en känsla av ägandeskap och ansvar. Det är bra att det blir allt vanligare att erkänna och främja dessa konstformer som en integrerad del av vår urbana kultur och som en katalysator för samhällsförändring. Genom gatukonst och graffiti kan vi verkligen ge uttryck för en demokrati som inte bara fungerar på papperet utan också i våra hjärtan och på våra gator.
Vidare läsning för den som vill veta mer:
Att testa på för att förstå
Gatukonstpraktik och lagliga väggar i det offentliga rummet.
André Olsson & Sebastian Renfro
Kandidatuppsats i Byggd miljö 20 hp.
VT 2015.
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1482346/FULLTEXT01.pdf
Gatukonsten artikulerar kampen om det offentliga rummet genom sin beskaffenhet som motkraft och ifrågasätter det offentliga rummets konstruktion – arkitektoniskt, estetiskt och funktionellt. Utövarna ger med sina alster en kommentar till användandet av staden, genom deltagande på och anspråkshävdande av stadens platser.
Gatukonst – på plats i staden av Cecilia Andersson, Konstfack, 2005